© Copyright: Bilder: Jouko Lehmuskallio.
All rights reserved.

Fodervicker

Vicia sativa

  • Familj: Ärtväxter – Fabaceae (Leguminosae)
  • Växtform: Ettårig ört.
  • Höjd: 15–70 cm. Stjälken är liggande-uppåtstigande-upprätt, behårad.
  • Blomma: Zygomorf, blåröd-röd, 10-30 mm lång, fjärilliknande (5 kronblad, det översta segel, vingar på sidorna och en köl bildad av två kronblad nertill). Fodret 5-flikigt. 10 ståndare, ståndarsträngarna sammanvuxna vid basen. Pistillen 1-bladig med 1 märke. Blomställningen en klase med 1-2 blommor, utan skaft.
  • Blad: Strödda, med kort skaft-saknar skaft, med stipler. Bladskivan parbladig med 1-7 bladpar och klänge. Småbladen omvänt äggrunda-lansettlika-linjära, uddspetsade, ibland urnupna, helbräddade. Stiplerna tandade med mörka fläckar.
  • Frukt: 25–70 mm lång, behårad-kal, gulbrun-svart balja, ibland åtsnörd mellan fröna.
  • Växtplats: Åkrar, trädesmark, skräpmark, dikeskanter, vägrenar, gårdar, hamnar, bangårdar. Även foder- och gröngödselväxt.
  • Blomning: Juni-augusti.

Vickersläktets moderna vetenskapliga namn Vicia har använts om dessa växter redan under antiken. Den äldsta dokumentationen finns i romaren Marcus Varros lantbrukslärobok, där namnet tydligen användes om just fodervicker. Namnet kan härledas till det latinska verbet vincere, ‘vrida sig’, vilket syftar på bladens vridna klängen med vars hjälp fodevicker klättrar upp längs andra växter, något som är typiskt för släktet. Fodervicker kom i tidena till oss från Sydeuropa för att användas som vinterfoder för kor, och arten spred sig sedan ut i naturen, till trädesåkrar och områden kring tröskhus och kvarnar. Liksom många andra gamla odlingsväxter går det inte att med säkerhet säga något om fodervickers ursprung, men man tror att arten hör hemma i medelhavsländerna. Vicker sprider sig genom att utnyttja både djur och människor: fröna har hårt skal så de klarar sig bra i växtätarnas matsmältningskanaler och kan där vänta på att föras till nya växtplatser, ibland långt borta från den ursprungliga. Dessutom har fodervicker sina allierade också bland de minsta djuren. Om man tittar närmare på växtens stipler kan man urskilja små svarta prickar. De är nektarier, och den söta vätska de producerar lockar till sig myror. Myrorna i sin tur försvarar växten mot skadeinsekter och kanske också större växtätare. Som belöning får de nektar.

Hos oss finns två underarter av fodervicker: liten sommarvicker (ssp. nigra) vars småblad är lansettlika och fodervicker (ssp. sativa) som har omvänt äggrunda småblad. Fodervicker påminner om den hos oss klart vanligare häckvicker (V. Sepium), som har bredare småblad utan udd.

Andra arter i samma genus
Andra arter i samma familj

Follow us!

Identifiera arter!

Sivun alkuun / Top of the page