Ssp. sativa & ssp. carota

© Copyright: Bilder: Jouko Lehmuskallio.
All rights reserved.

Morot

Daucus carota

  • Familj: Flockblommiga växter – Apiaceae (Umbelliferae)
  • Växtform: 2-årig ört. Roten tjock, svullen och rödorange eller smal och ljus.
  • Höjd: 30–70 cm. Stjälken fårad, strävhårig-hårlös, fylld.
  • Blomma: Kronan radiärsymmetrisk, (strålblommorna ofta något zygomorfa och större) vit-gulskiftande-rödskiftande (blommorna i flockens mitt ofta mörkare), 4-7 mm bred, kronblad 5, djupt urnupna i spetsen. Foderblad 5, små-saknas. Ståndare 5. Pistill uppbyggd av 2 fruktblad, 2-talig, 2 vid basen sammanväxta stift. Ståndare 5. Blomställningen sammansatt flock, ofta skålformad, sammandragen i knoppstadiet och efter blomningen. Huvudflockens högblad långa och parflikiga, sidoflockarna har högblad.
  • Blad: Strödda, med skaft, skaftet rännformat. Bladskivan äggrund, 2-3 gånger parbladig. Småbladen flikiga, flikarna linjära-lansettlika, klargröna-grågröna, mjukt behårade.
  • Frukt: Spolformig, 2-delad, krokhårig, 2-4 mm lång klyvfrukt, tillplattad på sidorna.
  • Växtplats: Nära bosättning, trädgårdar, soptippar, skräpmark, bangårdar, vägrenar, hamnar.
  • Blomning: Juni-augusti.

Moroten finns i många olika former: i Europa delas den in i 12 underarter, varav en är den morot som odlas (ssp. sativus). Den påminner om den vilda underarten vildmorot (ssp. carota), som då och då kan påträffas i Finlands natur då den kommit till landet till exempel bland gräsfrön. Vildmoroten påminner om matmoroten, men är vanligtvis ettårig och själva roten som är betydligt mindre, är vit. I grönsakslandet får moroten sällan tillfälle att blomma, men i naturen visar den sig vara en typisk flockblommig växt vid blomningstiden. I blomställningens mitt finns ofta en blomma, eller ibland flera, som är annorlunda än de övriga – den är större, och mörkt blodröd. Antagligen lockar dess färg till sig pollinerande spyflugor. Morotens frukter är försedda med långa hår med en krok i ändan, med var hjälp de sprider sig till exempel genom att fastna i djurs päls. Fruktsamlingen sluter sig vid regn, något som inte förekommer hos andra flockblommiga växter.

Om moroten tillåts uppnå full ålder, dvs. två år, lagrar den energi under den första växtsäsongens för att sedan blomma och producera frön under följande sommar. I trädgårdslandet är moroten ettårig i och med att roten, som innehåller stora mängder kolhydrater, vitaminer och spårämnen, tas tillvara den första hösten. Morotens näringsrika rötter var antagligen en del av människans diet redan i den förhistoriska jägar- och samlarkulturen, före jordbruket. Utvecklingen till odlingsväxt skedde troligen i Mellanöstern, där jordbruket uppkom. Till en början odlades främst de blåröda och gula sorterna, och de orangea varianterna vi känner till utvecklades troligen i Holland på 1600- och 1700-talet. Det finns ett flertal sorter; mest kända är de långsträckta sorterna, men de korta, rädisliknande sorterna är också populära. Moroten är en av de odlingsväxter som ger mest skörd, och kan i tillräckligt mullrika sandjordar producera mycket stora skördar. Den odlas idag ända från tropikerna till områden med svalt klimat.

Andra arter i samma familj

Follow us!



Identifiera arter!

Sivun alkuun / Top of the page