© Copyright: Bilder: Jouko Lehmuskallio.
All rights reserved.

Oxtunga

Anchusa officinalis

  • Familj: Strävbladiga växter – Boraginaceae
  • Växtform: 2- eller flerårig ört. Kraftig huvudrot.
  • Höjd: 30-80 cm. Stjälk strävhårig.
  • Blomma: Krona radiärsymmetrisk (stjärnlik-klocklik), 8-12 mm bred, till en början röd, senare djupt rödblå, sambladig, 5-flikig. Kronans pip längre än fodret, rak, i kronans svalg stora, vita knölar. Foder sambladigt, klocklikt, flikarna går halvvägs eller nästan ända ned till basen, 5-flikigt, täthårigt. Fodrets flikar smalt triangulära och spetsiga. Ståndare 5. Pistill uppbyggd av flera fruktblad, med 1 stift. Blomställningen ett knippe, alla blommor har stödblad.
  • Blad: Strödda. Basalblad skaftade, vingade, stjälkblad oskaftade, brett fästade mot stjälken. Bladskiva lansettlik, hårig.
  • Frukt: 4-delad klyvfrukt. Delfrukterna ovala, sneda, bruna, knottriga, ca 4 mm långa.
  • Växtplats: Åkerkanter, lastningsplatser, gårdsplaner, skräpmark, vägkanter. Förekommer även odlad som prydnadsväxt och förvildad.
  • Blomningstid: Juni-augusti.

Oxtungan kommer ursprungligen från sydöstra Asiens stäppområden. Dess frön är anpassade för att spridas med myror, men till Finland har arten kommit på människans försorg. Arten har hos oss gjort sig hemmastadd i sydvästra Finland, längs vägar, på gårdsplaner och vid ruiner, som ett minnesmärke från den tid då arten ännu odlades som medicinalväxt. Oxtunga användes tidigare som ett lugnande och smärtstillande medel, i större mängder också som avföringsmedel. Unga blad kan användas i sallad eller tillredas på samma sätt som spenat. Nuförtiden kan man påträffa arten som prydnadsväxt eftersom den har vackra blommor. De knölar, fjäll eller hår som sitter i kronans svalg hos många av de strävbladiga växterna, skiljer sig hos oxtungan tydligt från själva kronans färg. Idén med de här konstruktionerna är att mer eller mindre tvinga de pollinerande insekterna att vidröra såväl ståndarknappar som pistillens märke med sin sugsnabel då de söker efter nektar. Den klart avvikande vita färgen gör dem till en markör för var nektarn finns, ett s.k. honungsmärke. Oxtungan har en längre kronpip än sina släktingar bland de strävbladiga växternas familj eller t.ex. hundtunga, vilket gör att det bara är insekter med de långa sugsnablar som når ner till nektarn.

Det vetenskapliga namnet, Anchusa, på oxtungesläktet har en lång historia. I antikens Grekland användes namnet för många strävbladiga växter, men inte för oxtungorna som hänfördes till gruppen Buglosson – oxtungor. Linné som gav det nu gällande vetenskapliga namnet skapade på sätt och vis med avsikt oreda bland de gamla begreppen. Hos oss växer förutom den egentliga oxtungan också fårtunga, (A. arvensis), som har små, blå blommor med krokig pip.

Andra arter i samma genus
Andra arter i samma familj

Follow us!



Identifiera arter!

Sivun alkuun / Top of the page