Eryngium alpinum Eryngium alpinum Eryngium alpinum

© Copyright: Bilder: Jouko Lehmuskallio.
All rights reserved.

Rysk martorn

Eryngium planum

  • Familj: Flockblommiga växter – Apiaceae (Umbelliferae)
  • Växtform: Flerårig ört.
  • Höjd: 30–60 cm. Stjälkens övre del förgrenad, fylld.
  • Blomma: Kronan radiärsymmetrisk, blåskiftande, under 3 mm bred; kronblad 5, kortare än foderbladen. Foderblad 5. Ståndare 5. Pistillen uppbyggd av 2 fruktblad, 2-talig, 2 vid basen sammanväxta stift. Blomställningen en tät, blomkorgliknande flock. Högbladen nästan lika stora som kronbladen, de nedre smala med grova tänder-taggad kant, de övre blåskiftande, helbräddade eller med glesa tänder.
  • Blad: Strödda, skaftet rännformat, lågbladen har skaft, de övre bladen saknar skaft. De nedre bladens skiva oval–långsträckt äggrund, hjärtlik bas, sågad, de övres skiva flikig, taggad kant.
  • Frukt: Klotrund-äggformad, tvådelad, fjällig klyvfrukt.
  • Växtplats: Prydnadsväxt, ibland förvildad på sand- och grusmarker nära bosättning.
  • Blomningstid: Augusti-september.

Martornen är sällsynt i Finlands natur, men i de flockblommiga växternas familj som helhet utgör de det största släktet, vars mångfald är bäst representerad i Mexiko och Sydamerika. I Europa växer bara ett tjugotal arter, de flesta i medelhavstrakten. Hos oss odlas martorn ibland som trädgårdsväxt. Den vanligast förekommande i våra rabatter är den ryska martornen, även om inte ens den är särskilt allmän. Populärare än den naturliga varianten är olika mer dekorativa sorter med färggranna blommor. Martornen är inte bara en dekorativ perenn, utan lämpar sig också som snittblomma och som torkad.

Den ryska martornen är ingen typisk flockblommig växt, utan den för snarare tankarna till tisteln: flockblomställningen påminner mer om en blomkorg än till exempel hundflokans omfångsrika sammansatta flock. De blå kronbladen lockar till sig insekter, liksom även högbladen som är lika imponerande som kronbladen. Martornen pollineras av olika steklar, flugor och fjärilar. De förädlade sorterna producerar vanligtvis inte frön, men den naturliga varianten kan ibland sprida sig också utanför rabatten, och den har i några fall påträffats så långt norrut som Uleåborg. Arten trivs bäst på torra och soliga platser: skottets hårda struktur och fasta vaxyta skyddar växten från torka också vid starkt solsken. Även martornens ljust blåskiftande ton, som kommer från färgämnet antocyanin, skyddar den från de skadliga effekter starkt solsken kan innebära. Skottets färg är starkare ju magrare och torrare jord martornen växer i.

Andra arter i samma familj

Follow us!



Identifiera arter!

Sivun alkuun / Top of the page