© Copyright: Bilder: Jouko Lehmuskallio.
All rights reserved.

Sparris

Asparagus officinalis

  • Familj: Sparrisväxter – Asparagaceae
  • Växtform: Flerårig ört. Rotstammen krypande, tjock, svullen som en rotknöl, med korta leder.
  • Höjd: 60–150 cm. Skaftet rikt förgrenat, 2-6 barrlika, kransställda skott.
  • Blomma: Kronan radiärsymmetrisk, ljus-gulgrönskiftande, sambladig, 6-flikig. Hanblommornas hylle smalt klockformat, honblommornas och de tvåkönade blommornas nästan klotformat. Ståndare 6. Pistillen sambladig, 1 stift. Blommorna enskilt eller i flockar med få blommor i bladvecken.
  • Blad: Rudimentära, fjällika. Bladveckens skott barrlika, kransställda.
  • Frukt: Runt, 6-10 mm brett bär, först grönt och som moget gulrött.
  • Växtplats: Gårdar, vägrenar, sandkullar, jordhögar, grustag, skräpmark, stränder. Dekorations- och grönsaksväxt, odlingsrest eller förvildad, ny inkomling.
  • Blomning: Juni-juli.

Sparrisen växer naturligt i Syd- och Västeuropa, men klarar sig också i södra Finland. Den kan stanna kvar på samma växtplats upp till 20 år. Sparrisen är mycket fint förgrenad och dess barrliknande delar är i själva verket grenar: bladen består av alldeles små fjäll som är tryckta mot stammen. Skottets uppbyggnad är delvis beroende av sparrisens kön: hanindivider är mer förgrenade och stadig byggda medan honindividerna är sirligare. Det är ändå vanligt att samma individ har både tvåkönade blommor och, pga atrofiering, enkönade han- och honblommor om varandra.

Odlingen av sparris har en flertusenårig historia, och den är en väl känd nytto- och medicinalväxt. Dess ovanjordiska jord används sällan, men de underjordiska desto mera. Man har föreställt sig att rotstammen och roten inverkar på fruktbarheten, lindrar menstruationsbesvär och ökar mjölkproduktionen hos ammande mödrar. Tydligen finns det ett korn av sanning i detta: rötterna innehåller föreningar som inverkar på människans hormonproduktion. Men tanken att sparrisen skulle fungera som afrodisiakum har ändå troligen bara att göra med skottens form. Något som är säkert är ändå att sparrisen påverkar smaklökarna: de klorofyllösa skotten som odlas i mylla på våren är delikata med till exempel smält smör. Sparrisen tilltalar också ögat då den odlas i trädgården: på sommaren kan plantorna ge skörd under ett par veckor, och efter det kan den tillåtas växa fritt – vår sparris afrikanska släktingar används ofta i buketter. Sparrisens röda bär är även de mycket dekorativa, men giftiga. Lyckligtvis innehåller de aspargin som smakar så bittert att man knappast kommer på tanken att äta flera än ett par bär. Fåglarna kan ändå äta dem utan att ta skada – på samma gång sprider de fröna, som transporteras oskadade genom deras matsmältningskanal.

Andra arter i samma familj

Follow us!



Identifiera arter!

Sivun alkuun / Top of the page