Thymus vulgaris Thymus vulgaris Thymus vulgaris

© Copyright: Bilder: Jouko Lehmuskallio.
All rights reserved.

Stortimjan

Thymus pulegioides

  • Familj: Kransblommiga växter – Lamiaceae (Labiatae)
  • Växtform: Flerårigt ris.
  • Höjd: 10-20 cm. Stjälk uppåtsträvande, 4-kantig, hårig endast på kanterna. Samtliga grenar bär blommor. Kraftigt doftande.
  • Blomma: Krona zygomorf, röd, ca 6 mm lång, sambladig, 2-läppig, rakpipig, hårig. Kronans övre läpp platt, med urnupen spets; nedre läpp 3-flikig, mellanflik större än sidoflikar. Foder smalt klockformigt, 2-läppigt. Fodrets nedre läpp 2-flikig, flikar smala; övre läpp 3-flikig, flikar smalt triangulära. Ståndare 4, utskjutande ur kronan. Pistill uppbyggd av flera fruktblad med 1 stift och 2 märken. Blomställningen en toppställd, korgartad grupp av kransställda blommor som utgår från bladvecken, nedre kransar vanligen åtskilda.
  • Blad: Motsatta, skaftade. Bladskiva äggrund-ovalt lansettlik, uddspetsig, helbräddad med rödaktiga prickar.
  • Frukt: 4-delad klyvfrukt.
  • Växtplats: Parker, hamnar, skräpmark, vägkanter. Även prydnadsväxt.
  • Blomningstid: Juli-augusti.

Den timjanart som i trädgårdsbutikerna säljs under namnet backtimjan (T. serpyllum) är nuförtiden nästan alltid stortimjan. Det är inte alldeles lätt att skilja arterna åt. Stortimjan har ett mer högrest växtsätt, endast kanterna på stjälken är håriga och alla skott får blommor. Backtimjan är oftast betydligt mera lågväxande, dess stjälk är hårig runtom och den har rikligt med krypande skott som saknar blommor. Ibland förekommer korsningar mellan arterna.

För amatörträdgårdsodlaren har det här knappast någon större betydelse eftersom både stortimjan och timjan trivs bra i åsmiljöer och stenpartier där de ofta används som prydnadsväxter. Stortimjan har ställvis förvildats och man kan också stöta på den som odlingsrest. En del av förekomsterna kan vara rätt gamla och härstamma från importerat vallfrö. Typiska växtplatser är bl.a. torra gräsmattor och vägkanter bestående av grus, även om arten inte dras speciellt just till platser påverkade av människan. Sol och torr, lucker jord är däremot precis vad arten vill ha. På sitt ursprungliga utbredningsområde i de tempererade delarna av Europa hittar man stortimjan på öppna platser med olika slags mark: hällmarker, grus, sand och lucker mulljord. Timjan drar nytta av betning eftersom betningen håller vegetationen låg och kreaturen inte äter timjan, inte ens fåren.

Andra arter i samma genus
Andra arter i samma familj

Follow us!



Identifiera arter!

Sivun alkuun / Top of the page