© Copyright: Bilder: Jouko Lehmuskallio.
All rights reserved.

Tätört

Pinguicula vulgaris

  • Familj: Tätörtsväxter – Lentibulariaceae
  • Växtform: Flerårig, köttätande ört. Rötter tunna.
  • Höjd: 10–20 cm. Stjälkar bladlösa, glandelhåriga stänglar, 1–6 st.
  • Blomma: Zygomorf. Krona 15–25 mm lång, mörkt blåviolett med vita fläckar, 2-läppig med nedkurvad sporre (ca. 1/4 x kronans längd), överläpp 2-flikad, underläpp 3-flikad. Foder 5-flikig. 2 ståndare. Pistill sambladig, 2-talig. Hängande blommor ensamma i toppen av ca. 10 cm långa blomstjälkar.
  • Bladen: Hela blad i basalrosett. Bladskivor ca. 2–2,5 cm långa, ovala med något inrullade kanter, under kala. På bladens ovansida glandelhår och glandler.
  • Frukten: Gulbrun, oval kapsel. Fröna ljusa, smala och med nätstruktur på ytan.
  • Växtplats: Lundar, fuktiga ängar, källor, strandbrinkar, grusmarker och fuktiga klippstup.
  • Blomningstid: Juni–juli.

Tätörtsväxterna omfattar två släkten, tätörterna (Pinguicula) och bläddrorna (Utricularia). Tätörtsläktet är mycket enhetligt och består av 30–50 arter som huvudsakligen växer i Europa, Nordasien och Amerika. I norra Finland förekommer två andra tätörtsarter; fjälltätörten (P. alpina) och dvärgtätörten (P. villosa).

Tätörterna skyr torra växtplatser. Liksom daggörterna (Drosera) är de köttätande växter. Vid sidan av normal fotosyntes skaffar de även näring genom att fånga insekter. Glandelhåren på bladens ovansida producerar slem i vilket insekterna fastnar och glandlerna producerar enzymer som bryter ned bytet. Tätörten är bi- och humlepollinerad. De övervintrar med löklika övervintringsknoppar.

Tätörten användes tidigare på fäbodvallarna för att få mjölken att löpna. Mjölkhinkarna beströks med bladen och enzymerna från bladensyta gjorde att ostämne föll ut. Arten användes också som medicin mot kikhosta och dessutom den ansågs befordra hårväxten.

Andra arter i samma genus
Andra arter i samma familj

Follow us!


Identifiera arter!

Sivun alkuun / Top of the page