© Copyright: Bilder: Jouko Lehmuskallio.
All rights reserved.

Tuvbräcka

Saxifraga cespitosa

  • Familj: Stenbräckeväxter – Saxifragaceae
  • Växtform: Flerårig ört: Bildar täta tuvor.
  • Höjd: 5–15 cm. Stjälken har få blad, glandelhårig, ofta rödskiftande.
  • Blomman: Kronan radiärsymmetrisk, vit, ibland röd- eller gulskiftande, grönaktiga nerver, ca 1 cm bred, 5 kronblad, 4-6 mm långa, nästan 2 gånger så långa som fodret. 5 foderblad. 10 ståndare. Pistillen sambladig vid basen, 2 stift, 2 märken. Blomman en kvast med 1-3 blommor.
  • Blad: Rosett vid basen och strödda längs stjälken, kort skaft. Rosettbladens skiva omvänt äggrund, glandelhårig, ljusgrön, sällan rödskiftande, 3-5-flikig-tandad, flikarna trubbiga. Stjälkbladens skiva linjär, helbräddad.
  • Frukt: 2-delad kapsel.
  • Växtplats: Branter, vindpinade platser, tjälmark, sprickor i berget, grusmark, fjällhedar.
  • Blomning: Juli-augusti.

Tuvbräcka är fridlyst söder om Uleåborgs län.

Bräckesläktets vetenskapliga namn Saxifraga kommer från latinets saxum, ’klippa’ och frago, ’bryta, söndra’. Också i det svenska namnet ingår ordet ’bräcka’, med liknande betydelse. Man har framfört två teorier som förklaring på namnet. De flesta bräckor föredrar hällmark som sin växtplats, och ofta verkar de bryta upp en spricka i stenen, där de sedan växer. Men namnet kan också kopplas till artens bruk som medicinalväxt: tidigare trodde man att växtens utseende avslöjade dess egenskaper, och bräckorna ansågs effektivt motverka njursten.

Tuvbräckorna växer i mycket täta, nästan madrassaktiga tuvor. Det här växtsättet skyddar växten från det ogynnsamma nordiska klimatet: avdunstningen minskar, skador orsakade av hård vind och kyla blir inte lika omfattande, och mylla kan samlas runt tuvans bas. Liksom många andra fjällväxter är arten självpollinerare: ståndarna böjer sig över märkena och släpper sitt pollen. Under fjällets osäkra förhållanden innebär denna strategi att växten försäkrar sig om att frön produceras och arten lever vidare, även om insekterna inte räcker till. Samtidigt möjliggör det att mycket små förekomster bevaras, ofta långt ifrån varandra. Vanligast är tuvbräckan i norra Lappland, men också Olostunturi i Muonio har en egen förekomst. I klyftorna i de östra delarna av norra Österbotten växer tuvbräckan tillsammans med många andra arter som betraktas som fjällväxter. Områdets ovanligt kalkrika hällmark och mikroklimat har gjort det möjligt för den att leva kvar där som minne av en tid då marken som nyligen blivit av med sitt istäcke ännu var arktisk tundra. Det finns dessutom enskilda förekomster av tuvbräcka på kalkrik hällmark också längre söderut, i Kaavi i Norra Karelen och till och med i Nyland, i Hyvinge.

Andra arter i samma genus
Andra arter i samma familj

Follow us!


Identifiera arter!

Sivun alkuun / Top of the page