Sium sisarum

© Copyright: Bilder: Jouko Lehmuskallio.
All rights reserved.

Vattenmärke

Sium latifolium

  • Familj: Flockblommiga växter – Apiaceae (Umbelliferae)
  • Växtform: Flerårig ört. Rotstammen kort, upprätt, med flera leder.
  • Höjd: 100–150 cm. Stjälkens övre del förgrenad, kantig, hårlös, ihålig, mellanväggar vid lederna.
  • Blomma: Kronan radiärsymmetrisk, vit, under 5 mm bred; kronblad 5, urnupna i spetsen, spetsen inåtvriden. Foderblad 5. Ståndare 5. Pistillen uppbyggd av 2 fruktblad, 2-talig, 2 vid basen sammanväxta stift. Blomställningen sammansatt flock, vanligtvis 20-30 sidoflockar. Huvud- och sidoflockarna har högblad. Huvudflocken och sidoflockarna har högblad, huvudflockens högblad är rätt stora, bladliknande, hinnkantade.
  • Blad: Strödda, med skaft, skaftet rännformat. Sänkbladens skiva 2–3 gånger parbladig, med mycket fina flikar. Ovanvattensbladens skiva parbladig, 4-8 bladpar med ett uddblad, småbladen ovala-lansettlika-äggrunda, sågade.
  • Frukt: Brett spolformig-oval, rätt platt, 2-delad, tjockåsad, brun, 3-4 mm lång klyvfrukt.
  • Blomning: Juli-augusti.

Vattenmärke är synnerligen utrotningshotad och fridlyst i hela landet.
Växten är krävande och trivs i grunt vatten, helst i långsamt rinnande åar och ådeltan. Också näringsrika sjöar och andra småvatten är lämpliga, och det finns rent av ett fall där vattenmärke påträffats i en liten pöl vid havsstranden. Man kunde tänka sig att det i de tusen sjöarnas land skulle finnas tillräckligt många stränder för växten. Trots det förekommer vattenmärke endast i Vehkalahti i sydöstra Finland, vid Summajokis igenvuxna åmynning och vid den närliggande havsstranden. En annan förekomst fanns i Egentliga Finland, i Nystad vid Sirppujokis nedre flöde, men den förstördes då stranden muddrades. Växten har även sporadiskt observerats över hela Södra Finland, där frön som antagligen härstammar från grannländerna grott och bildat kortvariga bestånd. I Europa är arten rätt vanlig och utbredd, så det vore inte så underligt om nya förekomster upptäcktes på stränderna också i vårt land. Fruktens tjocka åsar gör att den flyter, så strömmen kan föra dem till nya stränder. Dessutom sprider sig växten genom skott som förs vidare av vårfloden, men dessa verkar inte föras så långt bort. Det är osannolikt att människan medvetet spridit vattenmärke: särskilt rotstammen är giftig, och även skotten har en bitter, brännande smak – däremot har dess nära släkting sockerroten (Sium sisarum) tidigare odlats för sockerframställning.

Vattenmärket ganska lätt att identifiera så det lönar sig att ta en närmare titt på de flockblommiga växter som gömmer sig i strandvassen, åtminstone i södra Finland. Sänkbladen som utvecklas i början av sommaren är smalflikiga på samma sätt som fiskgälar, vilket är typiskt för vattenväxter. I mitten av sommaren är ovanvattenbladen väldigt typiska, och påminner om rönnblad. De enskilda blommorna är rätt intetsägande, men blomställningen som helhet är stilig och lockar till sig skalbaggar, flugor, steklar och skinnbaggar som pollinerar den.

Andra arter i samma familj

Follow us!



Identifiera arter!

Sivun alkuun / Top of the page