© Copyright: Bilder: Jouko Lehmuskallio.
All rights reserved.

Vildpersilja

Aethusa cynapium

  • Familj: Flockblommiga växter – Apiaceae (Umbelliferae)
  • Växtform: 1- eller 2-årig ört. Huvudroten upprätt, ljus, rätt smal.
  • Höjd: 10-150 cm. Skaftet fögrenat, cylindriskt, grenarna med blomställning kantiga, ibland med smala vingar, slät, hårlös, ofta blåröd vid roten, ihålig, mellanväggar vid lederna.
  • Blomma: Kronan radiärsymmetrisk, vit, under 5 mm bred (strålblommorna något zygomorfa och större); kronblad 5, urnupna i spetsen, spetsen inåtvriden. Foder saknas. Ståndare 5. Pistillen uppbyggd av 2 fruktblad, 2-talig, 2 vid basen sammanväxta stift. Blomställningen sammansatt flock, 10-20 sidoflockar. Huvudflocken saknar högblad, sidoflockarnas högblad 3-4-bladiga, högbladen riktade snett nedåt, linjära, smala med vass spets.
  • Blad: Strödda, med skaft, skaftet rännformat. Skivan glansig, triangulär, 2-3 gånger parbladig, småbladen flikiga.
  • Frukt: Äggformad, avlång, tillplattad på baksidan, 2-delad, 3-4 mm lång klyvfrukt försedd med tjocka åsar och en avlång hårpensel.
  • Växtplats: Vägrenar, jordhögar, skräpmark, trädgårdar, rabatter, trädgårdsland.
  • Blomning: Juli-augusti.

Vildpersiljan som ibland kan hittas på mullrika jordar i Södra Finland förväxlas lätt med persilja (Petroselinum crispum). Arten är förvillande lik sin ätliga släkting, men dödligt giftig. I Mellaneuropa förekommer fall av förgiftning då och då, eftersom vildpersilja där är ett vanligt förekommande ogräs som kan hamna bland andra, ätliga örter. Också de som samlar vilda grönsaker i södra Finland bör känna till växten, trots att den form av persilja som odlas hos oss har krusiga blad, vilket gör det svårare att ta miste. Dessutom avger vildpersiljans blad inte samma kryddoft utan en obehaglig, något lökaktig lukt. Arten är också ganska sällsynt hos oss, även om man nog kan råka på den i någon gammal trädgård, vid någon gammal husvägg eller på skräpmark med mycket ogräs. Den är ett av de säkraste tecknen på gammal bosättning, då den växer på platser med gammal, relativt tät bosättning. I Finland finns sådana gamla bosättningar främst i de sydvästra delarna av landet, vilket också är det område där vildpersiljan är vanligast.

Vildpersiljan är den enda arten i sitt släkte, men uppvisar stor variation och arten har indelats i ett antal underarter, varianter och former. Hos oss kan man träffa på två varianter som vid första anblicken ser mycket olika ut, liten vildpersilja (var. agrestis) och smal vildpersilja (var. cynapium). Artens främsta kännetecken är den grupp med tre högblad som hänger från varje sidoflock i den flata blomställningen. Den i regel ettåriga vildpersiljan börjar blomma i juli, och fortsätter till senhösten. Den döda växten och dess frukter hålls länge upprätt under vintern. Det är sällsynt att vildpersiljan blir tvåårig, men i så fall övervintrar den som en grön bladrosett.

I vildpersiljan finns giftiga alkaloider. Det räcker med att äta bara litet av den för att det skall förorsaka en svår förgiftning, och en större mängd kan leda till döden. Giftet inverkar på såväl matsmältningskanalen som nervsystemet; till symptomen hör magont och uppkastningar, samt att benen och till slut hela kroppen blir kalla och förlorar känseln.

Andra arter i samma familj

Follow us!



Identifiera arter!

Sivun alkuun / Top of the page